Ett plagiat och en annan upprepning.

Wieselgrensskolans musikelever firade sitt tjugoårsjubileum med en konsert i Helsingborgs Arena. Ganska tydligt att de valt att kopiera ett lyckat recept från fjorton dagar sedan. Sätt ett gäng unga människor i hallen och fyll upp med lite mer rutinerade rävar så är succén ett faktum. Vi har ju redan lirat in arenan och dessutom drog vi lite större publik. Det hindrar inte att upplevelsen igår med alla härliga elever, nuvarande och före detta, bjöd på en fin julkonsert. Musikklasserna startade 1992 på Wieselgren och då arbetade jag på skolan. Det var innan jag fick mitt första grå hårstrå. Att arbeta med musikklasser är lite annorlunda än med vanliga klasser. Inte minst i ämnet idrott. Deras musiklärare har ett otroligt stort engagemang och ställer höga krav på eleverna. Med hjälp av kunnande, fantasi och enorm musikalitet plockar de fram det bästa ur varje elev. Med beundran noterade jag att många elever verkligen njöt av att vara huvudfigurer på scenen igår. Samma elever som inte alltid tar så mycket plats i en skolsituation, tar med röster och utspel ett starkt grepp om publiken. Lika underbart att se varje gång vem som lyfter.

Att undervisa en musikklass i idrott är ett kapitel i sig. Nästan alla eleverna vet hur man tar plats i en grupp, försöker få ens uppmärksamhet och är definitivt inte rädda för att bjuda på sig själva. Skolan har också lyckats med konststycket att trycka in 35 elever i varje klass. För att inte inkräkta på deras musikundervisning lyckas varje gympalektion placeras sist på eftermiddagen. Då stormar ungarna ner i salen med väskor, kläder, mobiler, I-phones och diverse instrument i högsta hugg. Många rusar bort till skåpet där vi har musikanläggningen och ett väldigt dividerande om vilka låtar vi ska lyssna på drar igång. Stillsamt plockar jag fram min visselpipa och blåser till samling. Absolut ingenting händer med eleverna. Dessa musikaliska barn är totalt döva för en visselsignal och fortsätter glatt att stimma och leka. Inte så att de inte ser mig, utan mer för att de har så mycket annat att berätta eller visa. De fullkomligen tävlar om vem som ska få en chans att prata. Jag hojtar till (en sak jag är riktigt bra på..) och nu börjar de första eleverna sätta sig. Efter ytterligare ett par minuter inträder en scenförändring. Helt plötsligt upphör sorlet och jag får chans att berätta vad som ska ske idag. Nu har jag koncentrerade och närvarande elever och genomgången flyter utan avbrott.

På något vis har de pratat färdigt och lyssnar nu till begrepp som stegfel, ljushopp, plinthopp, maxpuls, statisk styrka eller vad jag nu vill förmedla. Även om inte alla kan skilja på en boll och en stekpanna, så har de hela tiden en inställning att göra det bästa de kan. Gärna med ett skratt som avslutar varje mening. Jag behöver inte ens kommentera med ”da capo” för att de ska upprepa en övning. Däremot hör jag mitt namn nämnas vid 500 tillfällen vid varje lektion. ”Snälla, Lasse”. Titta på mig! Och mig! Och jag tittar, ler, skrattar och kommer med tips hur de kan göra ännu lite bättre ifrån sig. Att gå hem en fredagseftermiddag efter en lektion med en musikklass är alltid lika skönt. Det ger en bra start på helgen. Tack, ”mina” underbara ungar för allt ni gett och ger mig.

Med tanke på lärarnas engagemang inträffar också smärre malörer. Vid en hel del tillfällen har jag plockat fram en mängd redskap i förväg och förberett lektionen minutiöst ( nja..). Allt för att spara tid till elevernas idrottsliga utövande. Klockan tickar på och barnen lyser med sin frånvaro. Naturligtvis hittar jag dem i aulan då de övar och tränar till någon uppvisning eller föreställning. ”Oj då! Har vi glömt att meddela att de inte ska ska ha gympa idag”? Suck! Jag frågar vad de tränar inför och får svaret Lucia. Helt underbart eftersom frågan ställdes i maj månad… De här klasserna gör en väldigt fin reklam för skolan och det är bra. Eleverna har också en stark gemenskap och jag tror nog att de kommer minnas sin tid från skolan med glädje hela livet. Det verkade så på de lite äldre elever som uppträdde igår. De visade stolthet, glädje och tyckte det var jättekul att träffa sina ”gamla” lärare och gamla klasskamrater igen.

En annan form av fantastisk gemenskap upplevde jag i kördags då jag blev inbjuden att medverka vid en tjejträff. Äntligen! Har alltid önskat att jag var en fluga på väggen i ett sådant sammanhang. Nu vill jag inte längre vara den flugan.. Tillsammans med min tomtenissekompis Ola delade vi ut julklappar på Vikingarnas damlags traditionella julfest, som avhölls för 28:e året i följd. Maskerad till oigenkännlighet gav jag julklappar till höger och vänster. Att stämningen var hög behöver jag inte påpeka. Jag tycker det är mäktigt att behålla en julfest över så lång tid. Dessa damer har en gemenskap och kärlek till varandra som många skulle behöva uppleva. Med förståelse och empati behåller de den vänskap de skapade för många år sedan. De ger varandra möjlighet att utvecklas separat, men finns alltid som ett stöd för varandra om och när det behövs. Ingen tvekan om att det kändes som ett hedersuppdrag att vara tomte på deras julfest. Jag har precis upplevt en annan återförening och det var nästan identiskt lika sånger den här gången. Skämten var inte alltid rumsrena och den rena, sanna glädjen fanns närvarande. Den där som bara återkommer när man känner sig totalt trygg i ett sällskap, då man för länge sedan har visat vem man är och accepterats för det. Är verkligen tacksam för möjligheten att kunna smyga in på festen. Inte direkt obemärkt, men ändå..

Blir tvungen att avsluta nu. Mina kollegor befinner sig på Lagmarks och det gör jag snart också. Ska bli intressant att höra varför de glömde tala om för mig att det var idag vi skulle laga mat tillsammans. Måste varit ett misstag… Sååå lätt blir de inte av med mig.

Lovar att återkomma i veckan med fler tankar.

Kram

Lasse

Kommentera

Notera: Moderering är på och kan fördröja ditt inlägg. Du behöver bara posta din kommentar en gång.

« Tillbaka till textkommentarer